Vår stolta kurortshistoria

Det är något som är speciellt!

”Med sitt för alla vindar, utom hafsvinden, skyddade läge längst ut i hafvbandet, med sin jämna, lagom sluttande sandstrand, synes platsen särskilt vara af naturen danad för sitt ändamål.”

Vem som författat dessa ord vet vi inte, men vi vet att de blivit nedskrivna någon gång på 1800-talet. Sedan lång tid tillbaka har det varit allmänt känt att platsen kring Apelviken är mycket speciell, och det finns en badhistoria som sträcker sig många år tillbaka i tiden. Till Varbergs Kurort har folk kommit i tvåhundra år för att koppla av.

Drick det ”hurtigt och stående”

Det var egentligen vid Svartekällan som Varbergs kurortsliv tog sin början. Man upptäckte denna källa vid Stora Apelviken år 1811, och det var då det blev populärt att ”dricka brunn” i Varberg. Brunnsvattnet såldes i litervis till besökande kurortsgäster. Vattnet skulle drickas enligt dåtidens rekommendationer: "hurtigt och stående, ja helst gående".

Gamla tiders hälsobrunn

Vid 1800-talets början var den svenska sjukvården dåligt utvecklad och en av få möjligheter till bättring vid kronisk sjukdom var att vistas vid någon av landets kurorter och ”dricka brunn”. Genom att ha en stark tro och dricka stora mängder av vattnet kunde man, enligt folktron, göra sig kvitt ett flertal sjukdomar. Om reglerna för hur man skulle dricka följdes, kunde kurortsgästerna bli av med både melankoli och hysteriska blodflöden. Det påstods till och med att ”lomhörda kunde bringas att höra om vatten ingjöts i öronen”. Brunnsdrickandet började tidigt på morgonen. Redan klockan fem kom ”usle och miserabla personer”, därefter kom bondefolket och allra sist de bättre ståndspersonerna som inte var så morgonpigga.

Från Svartekällan till Brunnsparken

Att ”dricka brunn” blev alltmer populärt. Man byggde ett första brunnshus ovanför Svartekällan 1817, men efter ett antal år ansåg man att det var mer praktiskt att förlägga brunnsdrickandet till själva Varberg. Den nya brunnen placerades i en park strax väster om stadens kyrka. Man plockade ner huset i Apelviken och forslade det in till staden där man lät bygga upp det igen. Parken fick det självklara namnet Brunnsparken. Dit fraktade man Svartekällans vatten i tunnor och källan var i bruk ända in på 1890-talet. Svartekällan finns fortfarande kvar i Apelviken och är utmärkt med ett kulturminnesmärke, men som vattenkälla är den otjänlig.

Varmbad, kallbad och nakenbad

I takt med brunnsdrickandets ökade popularitet kompletterades det med bad i både varmt och kallt vatten. Ett badhus byggdes norr om fästningen och Societetsparken fick sin nuvarande utformning. Varbergs första varmbadhus anlades år 1823, ungefär mellan nuvarande tullhus och kallbadhus. 1852 blev ett viktigt år då ångbåtstrafiken började gå längs kusten från Göteborg till Malmö, vilket ökade reslusten till Varberg. Eftersom gästernas antal steg och badandet ökade i popularitet, utökades badhuset för att år 1860 ha inte mindre än tolv badrum som betjänades av sex baderskor. Några år senare byggdes ett nytt och mer modernt varmbadhus. Detta innehöll 20 badrum för exempelvis tångbad och gyttjebad, dessutom fanns massagerum, bastu och dusch. Varmbadhuset finns kvar än idag, det var här Varbergs Kurort låg innan flyttlasset gick till Lilla Apelviken år 1992.

Stadens första kallbadhus uppfördes 1866, men spolierades 1884 av en svår storm som härjade längs hela västkusten. Ett nytt byggdes och stod klart två år senare, 1886. I det nya kallbadhuset var det tillåtet att simma rätt ut i havet. Dessvärre blev inte heller detta bygge långlivat, utan förstördes i den så kallade ”julastormen” 1902, den värsta storm, som rasat på västkusten i mannaminne. Det tredje kallbadhuset stod färdigt 1903 och är än idag mycket populärt bland både Varbergsbor och turister.

Varberg har förutom kurbad också en lång och unik havsbadstradition. Här finns de separerade nakenbaden för herrar och damer vid klipporna längs strandpromenaden strax norr om Varbergs Kurort. De härstammar från arbetarbefolkningens dopp i havet under sommartid. Vid bondbyn Apelvikens sandstrand har camping- och badlivet fortsatt att utvecklats sedan 1930-talet och idag är Apelviken känt som ett av Sveriges bästa vindsurfarvatten.

Kungar, konstnärer och skalder

Varberg har upplevt flera perioder av glansdagar som kurort. Den första under 1850- och 1860-talet, då kungligheternas visiter avlöste varandra. Oscar I, Karl XV och Oscar II har förlustat sig i staden. På listan över badgäster återfinns även hovmarskalkar, överståthållare, ministrar och kammarherrar. En annan välkänd profil som gästat kurorten är Gustav Fröding, på besök år 1889 för att råda bot för sina dåliga nerver.

Kring 1890 kom en grupp konstnärer för att måla den idylliska kuststaden och landskapet vid havet. Det var Nils Kreuger, Karl Nordström och Richard Bergh, vilka tillsammans kom att kallas Varbergsskolan. Deras målningar visas på Museet i Varberg. Carl Larsson var en annan konstnär som uppskattade Varbergsmiljön och tillbringade några somrar här i slutet av 1800-talet. Man kan fortfarande se var trädgården till familjen Larssons lilla hus låg om man följer grusvägen in mellan rosenbuskarna vid Varbergs Kurort, upp till det som idag kallas för Carl Larsson-hagen. Tomten finns kvar, men huset är sedan länge borta. "Här vid Västerhavet mår vi bussigt", skrev Carl Larsson om Varberg.

Sämre trivdes då Esaias Tegnér, skald, professor och biskop som redan 1826 kom till staden att råda bot på sin melankoli. Tegnér beskrev Varberg som "utom all fråga det fulaste stället i Sverige". Detta utlåtande från en betydande berömdhet fick stadens ansvariga att ta krafttag för att öka stadens skönhet. Parker anlades, träd och buskar planterades och skänker skönhet åt stadskärnan än idag.

Från en enkel träpaviljong ...

Lilla Apelviken, där Varbergs Kurort ligger, kallas ofta för Kåsa. Förkortningen, som egentligen skrivs KSA, står för Kustsanatoriet Apelviken och kan härledas till de byggnader som finns i området. Man brukar räkna 1904 som kustsanatoriets grundläggningsår, det var då pionjären J S Almer lät bygga en första träpaviljong vid havsviken.

Johan Severin Almer var Varbergsläkaren som på eget initiativ, sommaren 1902, framgångsrikt började behandla tuberkulossjuka barn. Doktor Almer, som också kallades för ”soldoktorn”, var fast övertygad om att sol, frisk luft, salta bad och en näringsrik kost hade en botande inverkan på sjukdomen. Han började i liten skala och den första sommaren vistades sex ”skrofulösa” barn, det vill säga barn med lymfkörteltuberkulos, i hans vård. De vistades tillsammans med en sköterska på den bondgård som idag kallas Apelviksgården och ligger i utkanten av kurortsområdet. Två år senare bildades ”Föreningen för Kustvård åt skrofulösa barn”, och den första egna paviljongen byggdes nere vid strandkanten. Vid baren i Varbergs Kurorts hotellfoajé kan du se ett inramat medlemsintyg från föreningen.

Efter elva år uppfördes den första stenbyggnaden på området, det är den byggnad som inhyser hotellentrén idag. Av de första träbyggnaderna finns dock ingenting kvar. Sedan fortsatte verksamheten att växa, från att vara en ”sommarkur” för en handfull barn till att bli ett sjukhus, Apelvikens Kustsanatorium, med 188 platser och öppethållande året om.

Sanatoriet utvecklades och byggdes ut. Patienterna blev både fler och äldre. Det kom även patienter med andra typer av TBC. När Almer dog år 1927 var sanatoriet i Varberg Skandinaviens största, med 574 platser och cirka 200 anställda. Området hade fått en egen postadress och var i stort sett självförsörjande med bland annat egna odlingar, bondgård, bageri, snickeri, vävstuga och skola. Almer dog på sin 66-årsdag och hans grav kom att bli den allra första på den då nyinrättade kyrkogården.

... till Europas bästa spa

Efter Almers död utvecklades verksamheten via polioklinik till ortopedklinik och sjukhus. När det nya sjukhuset i Varberg öppnade i början på 1970-talet återstod endast långvårdsverksamhet och en vårdskola i det gamla sanatoriet, några av Varbergs Kurorts medarbetare har fått sin vårdutbildning här.

I slutet av 1980-talet genomfördes en omfattande renovering av kurortsområdet. Kommunen utlyste en idétävling och företaget som vann fick i uppdrag att renovera, med förutsättningen att områdets atmosfär skulle bevaras och de nya byggnaderna smälta in. 1992 kunde före detta talmannen och Varbergssonen Ingemund Bengtsson äntligen inviga Varbergs Kurort. Många av Kurortens nuvarande medarbetare var då med om att flytta från det gamla varmbadhuset inne i Varberg till kurortsområdet i Lilla Apelviken. Verksamheten bytte till viss del inriktning, från hälsohemsprägel till en totalupplevelse för kropp och själ med hotell och restaurang under samma tak. 

Sedan 1996 drivs Varbergs Kurort av den skandinaviska hotellkoncernen Comwell. Verksamheten har rönt stor framgång och fått utmärkelser som Europas bästa spa, Sveriges bästa kurort och Sveriges bästa konferensanläggning. På nationaldagen 2011 fick Kurortens vd och spachef ta emot Varbergs kommuns hedersplakett för sitt arbete med att förvalta Varbergs kurortsarv och föra in det i en ny tid. 

Sommaren 2010 invigde Varbergs Kurort ett helt nytt hus på Kurortsområdet; Villa Apelviken inhyser både konferensutrymmen och hotellrum och har ritats och byggts för att exteriört smälta väl in i den historiska miljön.